Att bestiga Mount Everest - SATS
Till sats.se
Bli medlem

Att bestiga Mount Everest

Att bestiga Mount Everest

16 maj skrev 27-årige Torkjel Ustgård Hurtig in sig i de norska historieböckerna. Efter nästan sex veckor i Himalaya blev drömmen om att stå på världens högsta berg verklighet – men upplevelsen blev långt ifrån smärtfri.

SATS
02. juni 2017

– En Everest-expedition är så mycket mer än man kan föreställa sig, säger Torkjel Ustgård Hurtig.

Efter en lång resa från Oslo ankommer han till Nepals huvudstad den 5 april. Här blir han inhyst på ett hotell med runt 20 andra äventyrare, alla redo för sitt livs äventyr.

Torkjels tidigare bestigningar:

Aconcagua (6 962 m.ö.h.), Argentina
Elbrus (5 642 m.ö.h.), Ryssland
Kilimanjaro (5 895 m.ö.h.), Tanzania
Kosciuszko (2 228 m.ö.h.), Australien
Denali (6 190 m.ö.h.), Alaska

Dagen före avresan lägger Torkjel ut all utrustning i hotellrummet, varje liten del hav hans packning ska undersökas av en av de sherpas som ska vara med på expeditionen. De kontrollerar att skorna är tillräckligt bra, att vantarna är tillräckligt varma och att sovsäcken håller tillräckligt bra kvalitet.

– Jag hade en helt nyinköpt pannlampa. Eftersom batteripaketet satt fram och inte bak, så att den kunde få värme från huvan på dunjackan, blev den inte godkänd. Sådant vet man ju inte om man inte hört det från andra, säger Torkjel.

Efter två dagar med inköp av de sista nödvändigheterna, däribland duntofflor, ett par Crocs och en ny pannlampa, går färden vidare med flyg från Katmandu till Lukla, själva ingången till nationalparken. 

Gradvis tillvänjning

Stora delar av en Everest-expedition består av acklimatiseringsturer. För att undvika höjdsjuka, som i värsta fall kan vara dödlig, måste kroppen gradvis vänjas vid höjden.

– Vi steg mellan 300 och 400 meter per dygn och för var 1 000:e meter hade vi en vilodag. Det är på sätt och vis ”mallen” för hur det bör göras, förklarar Torkjel.

Att bestiga Mount Everest

En del av acklimatiseringsplanen var att bestiga Island Peak (6 189 m.ö.h.) och att sova alldeles under 6 000 meter i två nätter.

– De allra flesta går direkt till Everest Base Camp, men det kräver att man måste göra flera rotationer upp på berget. Varje rotation innebär att man måste korsa ett farligt isfall där 14 personer miste livet 2014 på grund av ett isskred. Våra sherpas ville inte utsätta oss för den risken och därför gjorde vi vår första rotation på Island Peak i stället, säger Torkjel.

Det är aldrig riskfritt under en Everest-expedition. Torkjel berättar att på toppen av Island Peak blev en i ressällskapet hastigt sjuk. Han evakuerades till ett sjukhus i Katmandu där han diagnostiserades med hjärn- och lungödem – en form av höjdsjuka som leder till vätskeansamlingar på ställen där det inte ska vara vätska.

– Hade han fortsatt expeditionen skulle han garanterat ha omkommit, säger han.

”Lyxförhållanden”

Efter tre veckors vandring och dagliga etapper på mellan fem och åtta timmar ankommer Torkjel och expeditionssällskapet till Everest Base Camp. Fram tills nu har de tillbringat nätterna i så kallade ”tea houses”, enkla fjällstugor som enligt Torkjel kan liknas vid DNT:s turiststugor. I Everest Base Camp däremot väntar rena lyxen. Alla får varsitt stort sovtält inrett med mattor och madrasser. Flera kockar står för härlig mat och i det gemensamma tältet är det inrett med matbord och filmprojektor.

­– Orsaken till att förhållandena är så bra här är för att det är så viktigt att få tillräckligt mycket återhämtning och vila innan det ”verkligen gäller”. Ovanför baslägret är det på inget sätt samma komfort, berättar Torkjel.

Att bestiga Mount Everest

Hur länge gruppen ska stanna i baslägret är osäkert. Här kan man bli kvar i både dagar och veckor innan vädret och förhållandena blir rätt för att det ska vara försvarligt att bestiga toppen.

– Här handlade det om att äta gott, dricka massor av vatten och få tillräckligt med vila. Jag tänkte hela tiden på att jag måste hålla mig frisk. Hade jag blivit sjuk så måste jag troligen ha fått gå hela vägen ner igen, säger Torkjel.

Antibac och vattenrening med reningstabletter blev därför en naturlig del av rutinerna. Dessutom hade Torkjel alltid på sig en Buff för att skydda luftvägarna och för att inte bli smittad av de andra deltagarna i expeditionen.

På väg upp

Det är 12 maj och Torkjel har precis kommit tillbaka till baslägret efter en liten dagstur - för även på ”vilodagar” är det viktigt att hålla kroppen aktiv. Torkjel sitter i det gemensamma tältet då baslägerledaren, expeditionsledaren och chefen för expeditionssällskapet kommer in och frågar om alla är på plats.

– Jag förstod direkt att något höll på att hända, säger han.

Gruppen får veta att repen upp till toppen fortfarande inte är uppsatta, fast det skulle ha gjorts för över två veckor sedan. Det går dock rykten om att det är ett annat sällskap som tänkt röra sig mot toppen nästa natt och att de ska sätta rep om tre dagar. Dessutom ska det vara bra väder på toppen av Everest den 16 maj för att vända igen dagen därpå.

Om Mount Everest

Mount Everest (8 848 m.ö.h.) ligger i bergskedjan Mahalangur Himal i Himalaya i Nepal och är världens högsta berg. Den här våren har 371 personer fått tillstånd att bestiga berget. I fjol utfärdades 289 tillstånd. Vanligen når 60-70 procent av dem toppen.

– Mina händer började skaka omedelbart. Det var trots allt det ögonblick jag hade väntat på i över ett år, berättar Torkjel.

Sex timmar senare, efter att ha packat för de närmaste sex dagarna, och efter knappt en timmes sömn, står Torkjel expeditionsklar. Klockan är två på natten och det är becksvart. Alla har pannlampor på sig när det börjar röra sig sakta över glaciärsprickor och vidare uppåt berget. Vid ett tillfälle får de syn på flera ljusrader i fjärran.

–  Vi fick strikta order om att inte dela något på sociala medier om att vi hade börjat röra oss, för i så fall kunde några av de andra expeditionssällskapen få reda på vår plan och följa efter, säger Torkjel.

Att bestiga Mount Everest

De närmaste dagarna skulle visa sig bli ett fyra dagar långt maraton – i rejäl uppförsbacke. Redan på första etappen från camp 1 till camp 2 börjar det se mörkt ut. Över 30 grader varmt, hostanfall och kräkningar leder till att turen som skulle ta runt åtta timmar varar i över 13 timmar för Torkjel.

– Jag fick helt slut på energi och började tvivla på om jag skulle klara det. Jag fokuserade på ett steg i taget, säger Torkjel.

Gott om mat och dryck i camp 2 gör lyckligtvis underverk och leder till att både krafter och motivation kommer krypande tillbaka, vilket är välbehövligt för att klara av de följande etapperna.

På världens tak

Och så händer det. Efter att ha manövrerat sig längs den smala och exponerade toppryggen, och efter att ha passerat det beryktade Hillary Step, får Torkjel syn på ett myller av färger i fjärran. Han hör omedelbart efter med Sherpan om det han ser faktiskt är människor i röda, gula och blå dunjackor. Hans förmodan blir bekräftad.

­– ”Nu går det”, tänkte jag, samtidigt som jag omedelbart fylldes av ett hav av tankar och känslor. Jag kände att jag höll på att börja gråta, men tog mig samman och försökte hålla tårarna tillbaka tills jag var ända uppe på toppen, säger Torkjel.

Det fanns inga rep uppsatta de sista fem meterna, men Torkjel har bestämt sig, han ska upp på toppen. För att undvika att halka och i värsta fall falla 3 000 meter ner till camp 2, använder han händerna för att krypa uppför den sista sträckan.

– Jag kommer nästan inte ihåg vad jag tänkte på i det ögonblicket – det var så många känslor på en gång. Jag var full av både glädje och rädsla och kunde inte låta bli att tänka på den dunkla återvägen som väntade oss. Det är trots allt på väg ner de flesta olyckor händer. Samtidigt var jag superlättad över att ha nått toppen och över att den avlägsna drömmen om att ”en gång stå på Everest” hade blivit verklighet, säger han.

I över en timme sitter Torkjel på toppen. Han låter alla intryck sjunka in och försöker så gott han kan att njuta av utsikten. Först på väg ner inser han hur enormt långt och brant han har rört sig de senaste 12 timmarna och inte minst de föregående dagarna.

– Hade jag vetat hur långt det faktiskt är ända upp, vet jag faktiskt inte om jag ens hade börjat, erkänner han.

Att bestiga Mount Everest

En topp kvar

Efter nästan två månader i Nepal kunde Torkjel pricka av den sjätte av de så kallade Seven Summits.

– Det var definitivt härligt att komma hem igen, då var på sätt och vis cirkeln sluten, säger han.

Men Oslograbben har inga planer på att vila på sina lagrar i framtiden. I sommar ska han på en sexveckors klättringstur till Tadzjikistan med två kompisar och i december är planen att bestiga den sista av Seven Summits: Vinson Massif (4 892 m) i Antarktis. Når han toppen blir han den yngste norrman som har bestigit det högsta berget på alla kontinenter.

Se vårt utbud och skräddarsy ditt medlemskap!

Bli medlem

Uthållighet

Våra medlemmar

Läs mer om Våra medlemmar →