Min och Sveriges första IronMan - SATS
Till sats.se
Bli medlem

Min och Sveriges första IronMan

Min och Sveriges första IronMan

Klockan är 07:30 och jag går ut på bryggan. En kvart senare står jag i midjehögt vatten. Runt mig har 1500 triathleter fokus på den första gula bojen som ligger och guppar bara 300 meter bort. Hela stranden, kajen och alla bryggor är fulla med folk.

Peter Rotstam
Peter Rotstam
21. maj 2017

Det är ett grymt tryck - jag har aldrig varit med om något liknande. Hög musik dånar ur högtalarna, folk klappar händerna, visslar och hurrar. Fem minuter till start; nationalsången och efter den en önskar en präst lycka till på tävlingen. Jag är i Kalmar sommaren 2012. Det är bara ett par minuter kvar innan jag ska simma ut i Kalmarsund och påbörja min, Sveriges och Nordens första IronMan-tävling.

PANG! Startskottet går och vattnet kokar. Det går bättre än jag trott, mycket bättre. Självklart är det slag och sparkar men jag hade förväntat mig mer. Jag får en bra korridor och är snart framme vid första bojen. Nu har jag nästan fri simning, får ner syreskulden och hittar ett bra flyt i simningen. Jag hänger på bra och kommer snart in för varvning. Den lilla bit som man simmar efter kajen vid varvningen är det häftigaste jag har varit med om under alla mina tävlingar som jag gjort, och det är många. Jag ville bara stanna upp, lägga mig på rygg och njuta. Kolla på den här filmen och dela den stunden med mig. Triathlon när det är som bäst.

Andra varvet går minst lika bra, jag har flyt och hittar en bra simning, de sista 600 metrarna svänger man in i Kalmarkanal, nu blir det motström och man får trycka på lite mer, snart springer jag upp för rampen och det är dags för dagens första växling. 18 mil cykel väntar, 18 tuffa, långa mil.

Jag tar det lugnt i växlingen och kommer ut bra.

Cyklingen känns bra och jag håller hög fart ut från Kalmar och svänger upp mot Ölandsbron.

Simningen är ur kroppen och jag har flyt. Efter bron svänger vi höger och öppna landskap drar förbi på bägge sidor, tempot är fortfarande högt, lite för högt kanske. Att man har en mara efter är inget jag tänker på. Det gäller att hålla hög fart hela tiden, bära eller brista.

Efter sju problemfria mil händer något oväntat, jag får in ett bi i örat. Seriöst, snacka om oflyt. Insekter blir man ofta träffad av, men inte i örat. Innan den flyger ut så passar den så klart på att sticka mig, långt in i örat såklart. Vilken smärta. Att få ett bistick långt in i örat när man cyklar i 35 km i timmen är ingen höjdare. Örat bultar, huvudet bultar och det gör ordentligt ont. Jag väljer att köra på och efter en halvtimme är värsta smärtan borta.

10 mil cykel och jag når Ölandsbron igen, det är ingen lätt bro att cykla över. Sex km lång och brant på mitten, ordentligt brand. Nu får jag hög puls för första gången sedan starten. Banan går in mot Kalmar, där vänder man och går ut på en sju mils slinga.

Nu börjar det bli lite segt och man sitter inte direkt och skrattar på cykeln. Benen känns bra och farten är fortfarande hög, men 18 mil utan draghjälp sliter, nu blir också asfalten betydligt sämre och cykeln mer eller mindre skakar i 2 mil. Men milen rullar på och det går fort. Med 2 mil kvar ställer jag mig upp i en backe och får krampkänning i låren, det är då jag inser hur löpningen kommer att bli.

"Jag rullar in i Kalmar på en bra tid och växlar till löparskor."

 

Min tanke var att gå ut försiktigt för att få igång benen. Men då det är packat med publik efter banan är det lätt att gå ut för hårt. Löpningen börjar faktiskt rätt bra och jag springer på. Inte snabbt, inte snyggt, men det går framåt. Efter ca åtta km kommer första krampen, baksida lår. Jag blir tvungen att stanna till någon minut och det släpper. Första varvet på 1,5 mil går ganska bra. Det är bra tryck inne i Kalmar och det är en fantastisk känsla att bara får vara där. På väg ut från Kalmar ser jag cyklister som fortfarande är på väg in för växling, många har dyra cyklar och struthjälm på huvudet. Där vore det nog bättre att lägga pengarna på en crawlkurs.

Efter 1,7 mil löpning är det slut på det roliga, nu tar benen slut. Jag får kramp i både höger och vänster framsida, båda vaderna säger ifrån och de två sista milen blir plågsamma. Springa 200 meter, kramp, springa 400 meter, kramp och så håller det på. Men de finns de som har det betydligt värre. När det bara är 3 kilometer kvar till mål springer jag ikapp en kille som går, jag ser att han mår dåligt så jag frågar hur det står till.

Jag har skitit på mig, svarade han.

Å, fy vad jobbigt svarar jag. Vad skulle jag har sagt?

- Det bara rinner ur mig. Säger han med plågad röst.

Hmmm, trevligt, men det är i alla fall bara tre km till mål. säger jag lite lagom glatt.

- Jag har ett varv kvar, alltså 1,7 mil.

Lycka till. Säger jag och springer mot mål.

Den sista biten går bättre och inne i Kalmar är det fortfarande fullt med publik, alla hejar och applåderar, en härlig känsla. Upploppet glömmer jag aldrig, det är långt, ett par hundra meter. Vilken kick att nå målet med fulla läktare på bägge sidor och ett öronbedövande

- You are an IRONMAN!

Fick en tår i ögat. En liten tjej kommer fram med dricka och frågar om allt är okej. Hon leder mig ut från målområdet där jag blir fotad. Hon leder mig vidare och visar var jag kan byta om och duscha, ta ett isbad, var jag kan äta och jag känner bara en stor tacksamhet. Vilken tävling, helt otroligt. Vilken fantastisk publik och funktionärer och de 40 motorcyklar som körde längs cykelvägen för att kolla att allt gick rätt till.

Dagen efter satt jag och tänkte på killen som sket ner sig, hur gick det för honom, fick han också känna känslan på målrakan. Jag tänkte också på Ove, han som kom sist. Ove missade sluttiden med 4 minuter. Han kom in på 16 timmar och 4 minuter. Hur mådde han? Kan inte vara kul att slita hela dagen med smärta och ångest och missa medaljen med några minuter.

I am an IRONMAN.

Se vårt utbud och skräddarsy ditt medlemskap!

Bli medlem

Uthållighet

Våra medlemmar

Läs mer om Våra medlemmar →