När livet rasade blev yogasalen hennes frizon

Behandlingen startar direkt och familjen flyttar in på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Från en dag till en annan förändras allt.

- Jag tror jag höll andan i stort sett, i några veckor, innan jag kunde släppa ner axlarna lite och landa i att det här är vårt liv nu, säger Maja.

Mitt i en vardag präglad av sjukhuskorridorer, behandlingar och en ständig oro hittar Maja till yogan på SATS, och det blir en plats där hon för första gången kan andas igen. Det som börjar som ett sätt att orka en dag till blir så småningom vägen tillbaka till sig själv – och senare också till rollen som gruppträningsinstruktör.

Maja såg det som sin viktigaste uppgift som förälder att skydda sina barn. Känslan av att stå inför något hon inte hade kontroll över beskriver hon som fruktansvärt.

- Det fanns ingenting jag kunde göra för att skydda min son från cancern.

Det enda Maja kunde göra var att försöka finnas där för sin son. Medan läkarna tog hand om hans fysiska hälsa behövde föräldrarna finnas där som stöd, för att han skulle orka kämpa vidare. Dessutom hade de en äldre dotter som också behövde sina föräldrar.

Till en början kretsade hela Majas tillvaro kring sjukhuset och hennes son. Dagarna gick åt till väntan och oro, och någonstans på vägen tappade hon också bort sig själv. För att kunna vara ett stöd för sin son behövde hon börja ta hand om sig själv. En metafor från läkarna kom att fastna hos henne:

- När du flyger med ditt barn och syrgasmaskerna faller ner vid en nödsituation så ska du alltid sätta på din egen mask innan du hjälper ditt barn. Du kan inte hjälpa ditt barn om du själv svimmar, berättar Maja.

Mitt i allt behövde Maja något som fick henne att släppa taget om oron, om så bara för en stund. Då valde hon att gå tillbaka till SATS.

På morgnarna började hon gå på ett yogapass i Hot Studion. Där fick hon omfamnas av värmen i salen, rulla ut sin yogamatta och bara fokusera på kropp och andning.

- Jag behövde verkligen fysiskt gå in i något annat och koppla bort tankarna. Inte bara bära på rädsla och skräcken eller fundera på hur det skulle bli i framtiden. Bara fokusera på min egen kropp.

Skillnaden märktes snabbt. Trots att ingenting egentligen hade förändrats blev yogan ett sätt att hämta kraft.

- Det blev nästan beroendeframkallande, för jag märkte hur mycket bättre jag mådde efter en yogaklass. Min son behandlades fortfarande men jag kände mig starkare och kunde komma tillbaka med mer energi och med ett växande hopp om att det skulle gå bra.

Sakta började yogasalen bli en frizon i tillvaron, en plats hon återvände till. Ibland tog hon sig inte igenom hela passet, utan stannade i positionen Savasana och bara andades, men det hjälpte också.

- När jag kom tillbaka till sjukhuset kunde min son utbrista: ”Nu har mamma yogat”. Han märkte verkligen hur jag blev gladare och starkare jag blev.

För Maja blev det en viktig påminnelse om att de där korta stunderna utanför sjukhuset faktiskt gjorde skillnad, inte bara för henne utan även för hennes son. Det blev en plats där hon fick vara Maja igen, och det blev lite lättare att förhålla sig till en situation som egentligen inte gick att kontrollera.

Inne i salen mötte Maja andra deltagare i en gemenskap. Hon började känna igen deltagarna på morgonklasserna, och beskriver det som en frihet att kunna uttrycka sig genom rörelser tillsammans med andra, utan att behöva prata. Alla deltagare i salen bar på något, men väl där inne möttes dem i en gemenskap. Det blev en trygghet i en tillvaro där mycket annat var oförutsägbart.

- Jag kände mig välkommen, och det fanns förväntningar om att jag skulle bidra, kämpa och utvecklas som alla andra. Jag kände ett självvärde som började trycka tillbaka känslan av att ”bara vara den oroliga mamman”.

För henne betydde det också mycket att det var samma tider och samma människor, och att hon visste att det skulle märkas om hon inte var där. Det fanns en tid att passa och en trygghet i att göra som alla andra. Att andas tillsammans och torka av sin matta efter passet blev som små ceremonier som deltagarna gjorde tillsammans. Det var också det som fick henne att komma tillbaka, även de dagar då det kändes tungt.

Maja återvände alltid till yogan, och till slut tränade hon så mycket att hon fick frågan om hon någon gång funderat på att själv bli instruktör. Det hade hon inte, men hon valde ändå att gå instruktörsutbildningen.

Under samma period började behandlingen lätta och familjen kunde successivt flytta hem, även om sjukhusbesöken fortfarande skedde regelbundet. När vardagen långsamt började ta form på nytt hade Maja avslutat utbildningen och börjat hålla sina egna klasser.

Idag beskriver Maja yogan och träningen som en röd tråd genom livet – något konstant som finns kvar oavsett vad som händer.

För henne blev rörelse mer än bara träning, ett sätt att bearbeta det som varit för svårt att tänka sig igenom.

- Jag är övertygad om att om jag bara hade pratat om behandlingen hade jag fastnat i loopar. Kroppen har tagit hand om mycket av det jag varit med om. Och idag är de känslorna inte lika skrämmande längre.

Hon kan nu prata om tiden på sjukhuset utan att kroppen reagerar på samma sätt som tidigare. Den har lärt sig att den tiden är över nu. Som instruktör använder hon sina erfarenheter, men utan att behöva berätta dem rakt ut.

- Jag har en fördel i att jag har de här erfarenheterna, som gör att jag kan gå ganska djupt ner i svåra saker utan att vara specifik eller tungsint.

Idag är det något hon kan ge vidare till andra. Hon beskriver det som en slags cirkel som sluts, från att själv ha behövt ett andrum till att nu skapa det för andra.

Idag instruerar Maja i Vinyasa Yoga, Yin Yoga och Barre. Hon ser det som ett sätt att ge vidare något hon själv behövde i en av sitt livs svåraste perioder.

- Jag vet hur läkande gruppträning och i synnerhet yogan är, och att få vara med och påverka måendet för andra människor är i sig väldigt läkande för mig.

Hennes son har nu blivit friskförklarad och är idag åtta år gammal. Sjukhusåren ligger bakom dem, men de har förändrat allt.

- Jag är en annan människa idag, och jag kommer aldrig att se på livet på samma sätt igen.

I framtiden vill Maja instruera ännu mer, men just nu ligger hennes fokus på att leva i nuet och vara nära det som betyder mest.

- Jag är så tacksam för att jag får spendera tid med mina barn. Att få äta fiskpinnar en tisdag. Att få traggla med läxor. Bara de där enkla vardagliga sakerna – jag är tacksam varje dag för det. Jag önskar att det aldrig tar slut.