Herregud, jag måste vara dum i huvudet
Då stod jag äntligen där. I flera år hade jag väntat, förberett mig, planerat, längtat och våndats. Det var nu det var dags, nu eller aldrig. Jag kunde knappt förstå att den här stunden hade kommit. Jag hade tänkt på denna dag, denna minut, denna plats under alla de träningspass jag gjort under tre års tid. Samtidigt som jag inte ville vara någon annanstans ville jag vända, gå därifrån, sätta mig i bilen och åka hem, glömma allt.
Pass
Våra medlemmar
VAD GJORDE JAG HÄR?
Var jag kapabel till det här? Hade jag tränat tillräckligt, var jag förberedd på de utmaningar som jag skulle ställas inför?
I ryggen hade jag den lilla staden Tarifa, längst ner i södra Andalusien och framför mig låg Gibraltar sund. Gibraltar sundet skiljer och förenar, samtidigt som kanalen förenar den mäktiga Atlanten med medelhavet delar den på två världsdelar.
Gibraltar sund är en plats med en egen identitet där livet följer sitt eget mönster.
Det skiljer 14 kilometer på det smalaste stället mellan Tarifa och Punta Cires, men avståndet är vilseledande. Vattnet kan tyckas lugnt men är istället förrädiskt på grund av starka strömmar. Det är en märklig plats som jag nu befinner mig på, tajt och instabil, ständigt föränderlig och oförutsägbar. Det är en klyfta som inte bara skiljer två världsdelar, två hav och tre riken. Det är också ett av de stora vägskälen i världen.
Det är en tuff plats att vara på och som har sitt speciella klimat. Det är skapat ur en väldig ravin som går ned till havsbotten mellan topparna i Sierra Nevada och Rifbergen på andra sidan Afrika. I denna vindtunnel skapas friska vindar eller den mäktiga, el temido levante, levantevinden. Det är även sjöfartens aveny som trafikeras av stora handelsfartyg, containerfartyg, fiskefartyg, bilfärjor, flyktingar och smugglare.
En enorm stjärtfena
Morgondiset låg som ett täcke över sundet och jag kunde knappt urskilja berget Yebel Musa ('den döda kvinnan') på den Marockanska kusten. Dessutom var vågorna höga. Utanför den lilla hamnen piskade vinden från Atlanten upp höga vågor som träffade de spanska klipporna med full kraft. Ett enormt containerfartyg är på väg in i Medelhavet. Det ser nästan ut att stå stilla, långsamt och nästan obemärkt glider den fram genom diset. Då sundet har Medelhavets största koncentration av val är maxhastigheten för fartygen 13 knop. Delfiner, grindvalar, kaskelotter och späckhuggare har alla varit synliga i sundet de senaste dagarna.
Samtidigt som jag slår bort tanken på späckhuggarna ser jag en enorm stjärtfena som på ett majestätiskt och nästan overkligt sätt lyfts ur diset och kort efter sjunker ner och försvinner. Jag vet inte vad jag ska tro, men jag hoppas på att det var en grindval. Inte för att jag kan så mycket om valar men den känns på något sätt snällare än kaskelotter och späckhuggare.
Av någon anledning som jag knappt kommer ihåg har jag av alla platser på jorden valt att simma här. Att simma över Gibraltar sund kanske inte var någon bra idé. Men nu hade jag lagt ner oändligt med tid och dessutom en hel del pengar, så att backa ur nu var inget alternativ. Alla var redo; följebåtarna, läkarna, den spanska konstbevakningen och till och med den Marockanska kungliga flottan.
När jag tog klivet ut tänkte jag bara en sak – herregud, jag måste vara dum i huvudet.
Vill du veta hur det gick för Peter? Läs fortsättningen "Jag och familjen simmade till Afrika".